Vikingatidens skepp
Fyra olika sorters källor gör att vi har kunskap om vikingatidens skepp. Arkeologiska fynd ger oss en mycket närgången bild av detaljer i olika skeppskonstruktioner och givetvis också olika skeppstyper. Samtida bilder ger viktig information om kanske främst segelkonstruktioner. De skrivna källorna ger oss uppgifter om olika skeppstyper, storlekar, hur de användes, bemålningar etc. Rekonstruktioner av fynd ger oss en god uppfattning om bland annat de olika skeppstypernas sjöegenskaper.


Arkeologiska fynd
Mer eller mindre välbevarade fynd av dåtidens skepp är numera relativt omfattande. Bland de bäst bevarade kan nämnas de unika skeppen från de norska gravhögarna i Oseberg och Gokstad. Äskekärrskeppet är ett förhållandevis välbevarat nordiskt vikingatida skepp av typen knarr, funnet i Ale kommun strax utanför Göteborg. Fyndområdet har visat sig vara ett skeppsvarvsområde, i motsats till flertalet övriga nordiska fynd gjorda i samband med gravar. Till skillnad mot vikingatida båtar, är Äskekärrskeppet hittills det enda svenska fyndet av ett vikingatida skepp (dessutom på historiskt svensk mark). Ladbyskibet i Danmark räknas, trots sämre bevaringsförhållanden, till kategorin praktfulla gravskepp. Fynden från Roskildefjorden i Danmark på 1960-talet innebar ett viktigt steg för marinarkeologin i samband med att man då lyfte de fem skepp som påträffats. Ett av dem visade sig vara ett långskepp från Dublin. Inne i Roskilde hamn har man i senare tid påträffat ytterligare vikingaskepp.


Samtida bilder
Det främsta bildmaterialet när det gäller vikingatidens skepp utgörs av de s.k. bildstenarna från Gotland från 600-700-talen. Dessa visar nästan uteslutande skepp under segel. Då bilderna är mycket detaljrika ger de oss en unik möjlighet att rekonstruera och förstå den dåtida segeltekniken. Märkligt nog finns ytterst få skeppsbilder på vikingatidens runstenar. I Danmark är dessa 4% av det totala runstensmaterialet, i Norge 2% och i Sverige endast 0,7%. Av dessa är de danska och några från Östergötland inte att räkna som nordiska skepp. De har bland annat rammkonstruktion och återger troligtvis den östromerske kejsarens krigsskepp, s.k. dromoner.


De skrivna källorna
Genom dåtida nedteckningar möter vi mängder av berättelser om vikingatidens skepp. Det är det omfattande isländska skriftmaterialet som ger informationen. Snorre Sturlasson beskriver till exempel kung Olav Tryggvassons väldiga skepp Ormen Långe.
I Egil Skallagrimssons saga återges samtliga de skeppstyper som vi förknippar med vikingatiden. Dessa uppräknas nedan:
Långskepp är ofta förekommande i sagan vilket beror på att Egil och hans kamrater var kampglada vikingar som ofta företog sjötåg. När till exempel islänningen Arinbjörn beslutade sig för att fara i viking, rustade han tre stora långskepp som kunde bära trehundra man. En annan viking, Torolv, lät sjösätta ett stort långskepp. Han bemannade det med mer än hundra man, allesammans präktiga och välbeväpnade folk. Själv hade Egil ett långskepp som kunde rymma hundra man eller mer.
Det fanns emellertid även mindre långskepp. Torolv, som omtalats ovan, ägde också ett långskepp på endast sextio man. På detta satt ett drakhuvud och han utstyrde det på det präktigaste sätt.
En snäcka var ofta en benämning på ett dåtida krigsskepp, uppenbart gjorde man skillnad på denna typ och ett långskepp. När Torolv och Eyvind lambe skulle besöka kung Harald använde de sig av ett sådant skepp: ”De kom dit med en tjugobänkad, väl bemannad snecka, som de förut haft i viking.” Uppgifter som denna tyder på att snäckorna varit mindre än långskeppen.
Vikingatidens skepp förknippas tyvärr alltför ofta och ensidigt av dåtidens krigsskepp. Så har det givetvis inte varit. Av alla de tiotusentals vikingaskepp som seglat i nordiska vatten har endast ett fåtal varit krigsskepp. Övriga skepp har färdats långsamt, legat djupt och varit packade med handelsvaror.
Karven är en sådan ”fredlig” skeppstyp. En karve hade, trots att det varit ett mindre skepp, uppenbart medfört en hög status för sin ägare. I Egil Skallagrimssons saga framgår det att karvarna varit målade på utsidan: ”De hade en karve, som roddes av tolv eller tretton man vid var reling och de hade nära trettio man med sig. Detta skepp hade de vunnit under sommarens vikingafärd. Det var målat ovan vattnet och mycket vackert. När de kom till Tore, blev de väl mottagna och stannade där en tid. Karven låg tältad vid stranden framför gården.” Både skeppstypens begränsade storlek och dess höga status framgår när sagan senare berättar om Rognvald kungasons skepp. Han hade ”en sexårad karve, målad helt och hållet ovan vattnet. I denna hade han med sig tio eller tolv man, som alltid följde honom.”
Direkta handelsskepp fanns i tre olika former: ”lastbåt”, ”skuta” och ”knarr". En av sagans lastbåtar hade en besättning på tjugo man. En omtalad skuta var bemannad med upp till trettio man och var dessutom mycket snabbrodd. Knarren var vikingatidens största lastskepp. Skeppet var djupgående med höga skrovsidor och var därför väl lämpat för seglatser på Nordsjöns och på Atlanten. Tack vare knarrarna kunde nordborna befolka Atlantöarna, inte minst då man på skeppen kunde föra över levande boskap. När Egil Skallagrimsson och hans kamrat Kvällsulv en gång skulle segla iväg ”utrustades två stora knarrar för färden. På vardera hade de trettio vapenföra män och därtill kvinnor och barn.”


Rekonstruktioner av fynd
Genom kopior/rekonstruktioner av skeppsfynd har man kunnat återskapa originalskeppen på en tämligen säker grund. Dessa kopior, även benämnda replikas, ger oss en unik möjlighet att rätt försöka förstå ett skepps sjövärdighet och seglingsegenskaper men också hur livet ombord kan ha tett sig. I de långsmala krigsskeppen har det funnits minimal plats för utrustning medan de lastdryga knarrarna har varit betydligt mera funktionsdugliga för till exempel landnamnsfolk, dvs. bosättare.
I österled talas om att man dragit eller forslat skeppen över land kortare sträckor mellan olika ryska floder. Detta måste ha inneburit att de här använda skeppstyperna har varit av mer beskedlig storlek. Vid färden med den rekonstruerade Krampmacken från Gotland till Svarta Havet 1985-1987 visade det sig dock att det var betydligt enklare att dra/hala båten på land än man föreställt sig.
Genom färder med dessa kopior har man fått en god kännedom om den hastighet som skeppen färdades med. Vikingatidens handelsskepp har kunnat hålla en genomsnittshastighet på 6-8 knop. Hastigheten har givetvis varit beroende på skeppstyp och last. Ett krigsskepp har dessutom kunnat utnyttja roddarna och på detta sätt vunnit fördelar i snabbhet. Ett unikt dokument finns bevarat som berättar om ett handelsskepps hastighet. I handelsmannen Ottars bevarade resebeskrivning från ca 870 nämns att han behövde fem dygn att segla från Oslofjorden i Norge till Hedeby, nuvarande Slesvig. Berättelsen återger sjörutten utmed svenska Västkusten och ner genom danska Bälten. Med 16 timmars dagssegling innebär detta en hastighet på 5 knop eller en genomsnittlig distans på 75-80 sjömil per dag.



Krampmacken
Krampmacken var en rekonstruktion av ett vikingatida skepp, som 1980-1985 seglades från Gotland, via floderna till Wisla och Donau till Svarta Havet och Istanbul, det vikingatida Miklagård. Vid en fortsatt expedition 1995-1997 tog man sig på de kaukasiska floderna ända till Baku vid Kaspiska Havet.
Båten mätte 8 m x 2 m, hade sex åror och en besättning på cirka elva personer. Skrovformen och storleken baserades på en av de båtar som hittats vid Bulverket i Tingstäde träsk. Utformningen av seglet baserades däremot helt baserat på förlagor på de gotländska vikingatida bildstenarna.
Krampmacken har kommit att i sin tur utgöra modell för en lång rad andra återskapade vikingatid skepp.
Arkeologen och chefen för RAGU (Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar) Erik Nylén var en av initiativtagarna till projektet.


Äskekärrskeppet
Äskekärrskeppet är Sveriges enda vikingaskepp och Nordens bäst bevarade vikingatida handelsskepp. Skeppet, som hittades i Äskekärr norr om Alafors vid Göta Älv, har daterats till 930-talet.
Det var 1933 som en bonde fann skeppet under arbete med dikesgrävning vid en strandäng. Det visade sig vara en knarr, ett 16 m långt handelsskepp med höga fribord, som av reparationerna att döma hade seglat under ca 100 år. När det gick på haven för tusen år sedan var det en fartygstyp som framförallt skulle seglas och kunna ta stor last. Det var helt och hållet byggt i ek, med tätning av fårull och kåda. Originalet finns utställt på Göteborgs Stadsmuseum, så som det en gång hittades i götaälvleran, och är det enda vikingaskeppet som visas i landet.
Sveriges enda vikingatida skepp
Det är också det enda vikingatida skepp som grävts fram på ursprungligen svensk mark. 1993 hittades i närheten ännu ett fartyg av samma typ, som beräknas ha varit 11 till 13 meter långt och bedömdes vara omkring hundra år yngre. Detta skepp har dock inte undersökts närmare. Ingen av dessa båtar har samband med någon grav. I stället tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde, eftersom man tidigare också funnit rester av en tredje båt, plus en hästskoformad vall med öppning ut mot älven, 200 m söderut.
Vid flera tillfällen, både vid utgrävningen och senare, har noggranna uppmätningar av Äskekärrskeppet gjorts. Undersökningarna visar att det har varit ett sjödugligt skepp, som använts under många år och sannolikt seglat på de stora haven. Bland annat har man hittat en utbytt del som är 70 år yngre än övriga båtdelar, samt spår av slitage och smärre lagningar.
Äskekärrskeppet saknade stävar när det hittades, vilket gör det svårt att veta hur det egentligen såg ut. Flera försök till rekonstruktioner har gjorts. Under monteringen av skeppet fann man runor. På ett av borden finns runan Fé inristad som kan stå för fä, boskap eller rikedom. Den är också det första tecknet i den vikingatida runraden, den så kallade futharken. Även på mastfoten finns runor. Dessa har härletts till den äldre runraden, vilken allmänt slutade användas under loppet av 700-talet.
Det faktum att skeppet är Sveriges enda vikingatida skepp, och att detta skepp är ett exempel på en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik, har gjort att många har intresserat sig för det. De olika rekonstruktionsförslagen berättar mer om hur lite vi vet om skeppen från vikingatiden än hur de egentligen såg ut.
Skeppet hittades omkring 50 m öster om älvfåran med aktern in mot land och med styrbords slagsida, vilket förklarar varför styrbordssidan bevarats bättre. Mycket talar för att stävarna blivit borttagna med avsikt. De kan ha använts till ett annat skepp, möjligen kan de också ha använts till en begravningskista.
Den nästan 13 m långa kölen är svagt bågformad midskepps. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Drevmassan består enligt analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning - meginhufr - som är känd från andra samtida skepp.
Göta älv, en viktig handelsled
Göta älv anses redan under äldsta tider ha varit en mycket viktig kommunikationsled mellan kust och inland, där människor, varor och idéer transporterades. Älvens roll växte i betydelse under järnåldern och kontrollen över den hade stor strategisk betydelse.
Under medeltiden, redan under 1000-talet fanns handelstaden Lödöse som låg vid Göta älv ett kort stycke norr om Äskekärr. Det var då Sveriges viktigaste hamn mot väster.
I trakterna runt Göta älv hittas ibland fortfarande mynt eller smycken av guld och silver samt andra fynd från vikingatiden. Älven nämns ofta i de isländska sagorna som kommunikationsled, liksom utgångspunkt för vikingafärder i väster- och söderled.
Bygden kring Äskekärr präglas av älven, och med den ett flitigt handelsutbyte, transporter och kommunikationer. Flera fynd i området visar att det har funnits en eller flera vikingatida stormannagårdar i området. Under vikingatiden fick Göta älvs kontakt med havet och Europa allt större betydelse. Från älvdalen skeppades järn och timmer, hudar, pälsskinn, smör, ost och levande boskap. Från Europa och andra områden mottogs salt, ulltyger och ibland varor som siden, keramik, glas och ädelstenar.


"Götafjorden"
Vattenståndet på västkusten skall på 500-talet ha varit 4 m högre än nu, vilket innebär att all slättmark kring älven, från inloppet vid havet och upp till dess att älvens fall stigit 4 meter, då låg under vatten. Det innebär att t.ex sträckan mellan Göteborg och Kungälv, som är en stor slätt mellan två bergskedjor, var vattenfylld. Älvens nuvarande bredd där är inte mer än ca 100 meter, men måste alltså under järnåldern ha varit bitvis uppåt 1 km, formande snarare en djup havsfjord, än en älv. För tusen år sedan beräknar man att bredden på Göta älv i höjd med Bohus var ca 500 meter. Själva floden började då där. På vissa platser längre upp vid älven kan det ha funnits stora sjöar, som vid Äskekärr.


Gokstadsskeppet
Det norska Gokstadsskeppet (Gokstadskipet) är ett av de få vikingatida skepp som bevarats till idag. Man fann skeppet vid en utgrävning av en stor gravhög (Kongshaugen) i Gokstad (förutvarande Geirstad), Vestfold, nära Sandefjord, söder om Oslo år 1880. Skeppet är helt byggt i ek. En dendrokronologisk undersökning har visat att virket höggs år 890. Kölen är huggen ur ett enda 18 meter långt stycke. De 16 borden (14 upp till århålen och två över), är fogade med järnnitar. Vid utgrävningen fann man inte bara skeppet utan även tre småbåtar byggda i samma stil med styråra:

• En 10 meter lång och med fem par årtullar
• En 8 meter lång och med tre par åror
• En 7 meter lång och med två par åror

Gokstadsskeppet, som grävdes ut av N. Nicolaysen, är 23,8 meter långt, 5 meter brett midskepps och har ett djupgående av endast 1,18 meter. Dess mast är belägen förhållandevis nära aktern, och vid vindstilla väder har skeppet frambragts av 16 årpar. Bägge relingarna har bedömts varit besatta av 32 sköldar, varvid man således kan räkna med att besättningen har bestått av minst 64 man. Skeppets stävar är höga och spetsiga, och kölplankan är, i sammanhanget, av mycket stor dimension. Många forskare har ansett att det i skeppet återfunna skelettet är kvarlevorna av Vestfoldkungen Olav Geirstadaalv, vilken ska ha varit Harald Hårfagers farbror.
Skeppet är i rekonstruerat skick utställt i Vikingaskeppshuset på Bygdøy i Oslo. Där visas också Osebergsskeppet och Tuneskeppet.
År 1893 hölls i Chicago en världsutställning till minne av 400-årsfirandet av Columbus seglats över Atlanten. Då byggde man i Norge en kopia av Gokstadsskeppet och seglade sedan med skeppet till utställningen i USA. Denna kopia finns fortfarande bevarad i Chicago.


Tekniska detaljer Data
Tillverkningsår: år 890
Längd: 23 meter

Bredd: 5 meter

Höjd (midskepps): 2 meter

Vikt: ca 8,5 ton

Årtullar: 16 par

Sköldar: 32 par

Styråra: ja
Masthöjd: ca 10 meter

Segelyta: ca 72 m²








Osebergsskeppet
Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor norsk gravhög på Osebergs gård i Vestfold, strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Det grävdes fram 1904-05 under ledning av Gabriel Gustafson och Haakon Shetelig, och fyndet forslades till Oslo för konservering. Skeppet, som är 21,6 m långt och 5,1 m brett är mycket välbevarat. Då det trots sin storlek endast är 1,6 meter högt midskepps har det inte varit ett skepp som lämpat sig för större havsfärder. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder också på att skeppet haft en alldeles speciell funktion. Stävarna är till exempel spiraldrivna och har snidade ornament vilka troligtvis framhävts av bemålning. Den mycket praktfulla djurornamentiken har indelats i två stilar. Den ena kallas äldre Osebergsstil, den andra följaktligen yngre Osebergsstill. Två kvinnor har begravts i ett uppbyggt hus på däck och de har fått mängder med praktföremål med sig. Gravgåvarna har har utgjorts av bland annat en praktfullt snidad fyrhjulig vagn, två oxar, fjorton hästar, fyra hundar i järnkoppel, fyra slädar, tre sängar, köksutensilier, vävutrustning och en stor mängd textilier. Man fann också valnötter, vete och vildäpplen bland gravgåvorna. Skeppet var under gravhögen förankrat vid en klippa, vilket kan tala för att de som begravde kvinnorna inte anså att de begav sig ut på en "sista resa" utan att de låg i hamn i väntan på en framtida uppståndelse. Att skeppet är så välbevarat beror på att man täckte det med lerhaltig jord som hållit borta syret vilket bryter ner organiska föremål. utöver detta, så har fartyget varit belamrat med 100 kubikmeter sten, över vilket även grästorv har anbragts. Dendrodatering av trä från gravhögen har visat att skeppet byggts 820 och graven tillslutits 834. Forskare har gjort försök att identifiera de döda med personer ur Ynglingasagan. Dessa har menat att den yngre av kvinnorna, vars kvarlever tycks ha tagits bättre om hand, kan identifieras med drottning Åsa, Gudröd Veidekonungs gemål, moder till Halvdan Svarte och farmor till Harald Hårfager. Den äldre kvinnan ska då ha varit en trälkvinna som fick följa sin matmor i graven. Resultaten har dock inte blivit allmänt accepterade av forskningen. Det ytterligt eleganta skrovet och stävarnas mycket praktfulla sniderier påvisar dock att detta skepp måste ha varit något som ägts av någon med en betydande samhällsställning. Skeppet som sådan är utfört i ek, medan masten, bottenplankan, årorna (15 par har hittats) och vissa andra detaljer är tillverkade av furu. Skrovet är klinkbyggt, varvid borden är fästa vid spanten med valbarder, samt med varandra genom järnnitar


Fruktbarhetskult?
Forskare har på senare tid menat att den döda, unga kvinnan i Oseberg kan ha varit en prästinna som tjänat gudinnan Freja. Den äldre av de två kvinnorna har då kanske varit en tjänarinna som dödats för att kunna tjäna även i dödsriket.
I den timrade kammaren på däcket har man berett kvinnornas sista viloplats. Kammarens tak har varit så kraftigt att det länge motstått trycket från sten- och jordmassorna i den hög som uppkastades över skeppet. Kammarens gavel mot aktern var timrad medan gaveln mot fören har varit öppen. Gravkammarens inre har man täckt med bildvävnader vilka delvis fortfarande existerar. Här ses processioner av vagnar, dragna av hästar och omgivna av människor. En bild visar hur processionen passerar män som hänger i ett träd; en hednisk offerlund. Bredvid står två kvinnor, en med upplyft svärd, kanske prästinnan själv. Med sig i skeppet har den döda fått en rikt påkostad, fyrhjulig vagn. Det märkliga är att vagnen inte gått att styra; den har endast kunnat köra fram och tillbaka, kanske på en speciellt anlagd, rak processionsväg. Vagnkorgens baksida är täckt av ett bildsnideri, föreställande nio katter. Just katterna var Frejas symboliska djur, vilka drog gudinnans vagn.
Freja var älskogens gudinna. I dödshuset stod en praktfull och bred säng med djurornamentik. Sängen måste ha stått centralt placerad i rummet på grund av ornamentiken och huvudgavelns lutande form. Kanske har denna tjänat som redskap i en del av fruktbarhetsriterna, en offentlig scen i ett offentligt rum?
Denna kultteori finner stöd i senare forsknings förnyade genomgång av utgrävningsmaterialet. Schaktritningarna avslöjade nämligen hur delar av begravningsceremonin måste ha gått till. Själva gravhögen har blivit uppförd i två etapper. Först har skeppet med kammaren ställts på plats varefter halva högen färdigställts. Skeppet har under en tid stuckit ut ur högen med sin främre hälft. Kammaren har härigenom varit öppen ut mot förskeppet. Allt har alltså bildat en magnifik kultscen. Det är också i förskeppet som man fann de rika offergåvorna som vagn, slädar m.m. Runt fören låg också halshuggna hästar och en halshuggen oxe. Från själva skeppets förparti har man dessutom låtit tre åror sticka ut genom århålen. Först efter en tid har så hela gravhögen tillslutits.


Ormen Långe
Ormen Långe var ett legendariskt krigsskepp under vikingatiden som brukades av Olav Tryggvasson (kung av Norge 995 - 1000). Detta långskepp skall ha varit ca 50 meter långt och lär vara det största som någonsin byggts. Enligt legenden ska skeppet ha fått sitt namn för att man skulle kunna skilja på två skepp - Ormen Långe och Ormen Korte, det sistnämnda taget i krigsbyte av Olav från Röd Ramme på Godö i Salpte fjord.
Snorre Sturlasson beskriver skeppet så här i sin Heimskringla:
"Vintern efter kung Olavs återkomst från Hålogaland lät han resa ett stort skepp under Ladhamrarna, mycket större än alla andra skepp, som vid den tiden fanns i landet; man kan ännu se det på backastockarna, som är kvar. Det som var gräslagt, var sjuttiofyra alnar långt. Stamsmed [skeppsbyggmästare] för skeppet var Torberg Skavhugg, men många andra användes där, somliga att fälla, somliga att tälja, somliga att slå söm, andra för att föra fram virke. Allting gjordes på det mest omsorgsfulla sätt och var skeppet både långt och brett och stort över borden och byggt av stortimmer. [...] Det var en drake, gjord i likhet med Ormen, som kungen hade haft med sig från Hålogaland, men detta skeppet var mycket större och i alla avseenden omsorgsfullare gjort. Kungen kallade det Ormen Långe och den andre draken Ormen Korte. På Ormen var trettiofyra [roddar]rum, huvud och stjärt var guldbeslagna och borden lika höga som på havsskepp. I Norge har man aldrig gjort ett skepp bättre eller med större kostnader."



Vidfamne
Vidfamne är en tolkning av Äskekärrskeppet som hittades i strandleran vid Göta Älv år 1933. Originalet är förvarat på Göteborgs Stadsmuseum. Vid flera tillfällen, både vid utgrävningen och senare, har noggranna uppmätningar av fyndet gjorts. De undersökningar som gjorts av fyndet visar att det har varit ett sjödugligt skepp. Det har använts under många år och sannolikt seglat på de stora haven. Bland annat har man hittat en utbytt del som är 70 år yngre än övriga båtdelar, samt spår av slitage och smärre lagningar. Namnet "Vidfamne" kommer från den legendariske vikingakungen Ivar Vidfamne.
Vidfamne är en knarr, ett handelsskepp med stort lastutrymme. Denna typ av skepp klarar av stora vatten och har en mycket god seglingsförmåga. Det sägs ofta att vikingaskepp bara kan segla på undanvindar, men detta stämmer inte! Vidfamne tar mycket höjd men har viss avdrift. Att kryssa är inga problem.

• Byggt: 1993-1994
• Längd: 16,3 m
• Bredd: 4,8m
• Djupgående: 1,2 m - med styråra 1,75 m
• Bruttovikt: 19 ton
• Masthöjd: 11,5 m
• Segel: 88 m² råsegel i linne
• Skrov: Ek
• Motor: Ingen
• Åror: 6 par

Vidfamne byggdes, ägs, underhålls och seglas av föreningen Sällskapet Vikingatida Skepp (SVS) i Göteborg. Vid föreningens grundande 1990 var Äskekärrskeppet det enda fynd av ett vikingaskepp på svensk mark. I början av 1990-talet byggdes en modell av originalfyndet. Lärdomarna från detta kunde sedan användas vid konstruktionen av fullskalekopian Vidfamne. Skeppet byggdes i Göteborg och tog ca två år att färdigställa. Måttot var att konstruktionen skulle vara så tidsenlig och autentisk som det bara var möjligt genom att, likt originalet, använda genuin ek genom hela konstruktionen. För att ge skrovet maximal styrka mot påfrestningar, har bl.a. spant och knän tillverkats av naturligt formade delar och detaljer från grenar och trädstammar. Viktigt var också att klyva istället för att såga upp virket, för att på så sätt ta till vara på fibrernas naturliga styrka. Även de järnnitar som användes, var speciellt framtagna för att metallurgiskt stämma överens med de nitar som hittades vid originalfyndet.


Ladbyskibet
Ladbyskibet från vikingatiden påträffades i en gravhög på nordöstra Fyn i Danmark 1934. Bevaringsförhållandena har varit så dåliga att endast skeppets avtryck i underliggande jord samt alla järnnitar finns kvar. Trots detta ger fyndet en detaljerad bild över ett långskepp från tidigt 900-tal. Skeppsresterna ligger kvar orörda på sin plats på Vikingemuseet Ladby på Fyn och utgör pärlan i museets samlingar.
Skeppet är 22 meter långt och har troligtvis burit 32 roddare. Det har haft segel. Förstäven har kunnat rekonstrueras efter påträffade järnbeslag: det har varit utformat som ett drakhuvud med hårslingor i järn. Bakstäven har varit formad som en svans.
Gravhögen har blivit öppnad redan under vikingatid. Några benrester efter den döde har nämligen inte påträffats. Det är en rik hövding som här blivit begravd. Tygrester i guldbrokad, ett litet guldbeslag, ridutrustning, ett piskskaft i silver, 45 pilspetsar och en yxa är några av fynden. Vid begravningen har 5-6 hundar och 11 hästar dödats och lagts i skeppet tillsammans med den döde. En extra intressant omständighet, är att Vikingemuseet har möjliggjort för besökare att inträda i själva gravhögen och beskåda resterna av furstegraven.
Liksom i Osebergsskeppet finns de döda djuren i skeppets förstäv. Här påträffades också järnankaret. Ett liknande ankare fanns även i Osebergsskeppet. Ankaret är endast drygt en meter långt. Ett tredje exempel på ett ankare av denna tidiga typ är det snarlika fyndet från Falsterbo, numera på Fotevikens Museum.
Havhingsten fra Glendalough
Havhingsten fra Glendalough är det nybyggda vikingaskepp som sjösattes den 4 september 2004 i Roskilde. Skeppet är byggt under fyra års tid vid Vikingaskeppsmuseets skeppsvarv med användande endast av vikingatida verktyg och metoder. Skeppet är en rekonstruktion av det långskepp som hittades i Roskildefjorden och som nu är utställt i museihallen. Dendrokronologiska undersökningar visar att skeppet är byggt år 1042 av virke från Glendalough-skogen utanför Dublin. Skeppet är 30 m långt och 3,8 m brett och har 30 par åror för 60 roddare. Skeppet är det största rekonstruerade vikingaskepp som byggts.
Syftet med bygget är att undersöka skeppets sjöegenskaper. Enligt beräkningar som gjorts tror man att skeppet skulle kunna komma upp i 20 knop. Efter att ha testats i danska farvatten och Skagerrak, och vissa förbättringar gjorts efter dessa erfarenheter, seglades fartyget sommaren 2007 via Nordsjön och Skottland till Dublin. Under vintern var det en del av en utställning på Irlands nationalmuseum. Returresan gick genom Engelska kanalen sommaren 2008.
Namngivningen utfördes av drottning Margrethe som döpte skeppet med vatten från "Roars kilde" (kungen och källan som gett staden dess namn) och till en specialskriven fanfar från "Roars felegilde" (60 spelmän från Irland, Shetland, Norge, Sverige och Danmark). Efter sjösättningen gjorde skeppet sin jungfrufärd med drottningen ombord.
Sommaren 2007 seglade Havhingsten på sin första långresa, över Nordsjön, norr om Skottland och till Dublin. Skeppet tillryggalade 1 196 sjömil under 45 dagar, varav 243 timmar till sjöss. En stor del av tiden gick åt i hamn, antingen för vila och uppvisning eller i väntan på god vind; också om ett vikingaskepp gott klarar av att kryssa, är segling mot hög sjö långsam och en stor påfrestning både för skepp och besättning. Medelfarten under hela resan (ett bogseravsnitt undantaget) var 4,5 knop, betydligt högre på enskilda etapper.
Också vikingarna väntade på god vind och kände mycket väl de vädersystem de hade att segla i. Havhingsten hade tillgång till moderna väderprognoser, men dessa kom ändå på skam då fartyget skulle över Nordsjön: god vind man väntat på kom aldrig. Istället för att vända tillbaka beslöt man sig för att låta fartyget bogseras, för att tidtabellen för resten av resan skulle kunna hållas. Ute på Nordsjön vände ändå vinden så att man kunde segla ett dygn av denna etapp.
Eftersom förebilden var illa medfaren visste man inte hur alla detaljer ursprungligen har byggts och erfarenheterna får visa på sådant som rimligen gjorts på annat sätt än man gissat. Inför denna seglats hade man gjort bordläggningen styvare i för och akter enligt erfarenheterna från Skagerrak. Den detalj som nu förorsakade de största problemen var den läderrem som håller fast övre delen av styråran. Lädret blöts och försvagas i regn och sjögång och i hög sjö är påfrestningarna stora. Remmen brast en gång i måttligt väder i början av resan och en andra gång i storm i North Channel mellan Irland och Skottland.
Skeppet och dess besättning blev mycket väl mottagna i de hamnar som besöktes. Stämningen hölls god, trots att seglatsen tidvis var mycket påfrestande för besättningen. Med över sextio personer ombord var det mycket trångt. Det regnade mycket och var kallt, några gånger måste enstaka besättningsmedlemmar tillfälligt flyttas över till följeskeppet på grund av hypotermi. Som helhet betraktad var resan en stor framgång.



Långskepp
Långskeppen var i första hand krigsskepp: långsmala klinkbyggda fartyg med höga stävar, sidoroder och löstagbart snidat drakhuvud i förstäven, framförda med åror eller med stora råsegel och med sköldar längs relingen. Denna förenklade bild har kompletterats av arkeologiska fynd som ger en mer nyanserad bild av mycket skickligt byggda fartyg, vilka bidragit mycket till sjöfartens utveckling. Skeppen var öppna och odäckade. Långskeppens era var från 700-talet till 1200-talet. Det verkar att ha funnits också en annan typ av krigsskepp, snecka. Ett av de mer berömda långskeppen kallades enligt sagorna Ormen Långe.
Bilden visar ett långskepp (t.v) tillsammans med den för handel bättre lämpade knarren (t.h).
De viktigaste fynden av vikingaskepp är Osebergs- och Gokstadsskeppet, hittade i norska gravhögar, och de fem fartyg som hittades i Roskildefjorden på 1960-talet. Ett av de sistnämnda var ett långskepp och en rekonstruktion av det sjösattes hösten 2004 för att sommaren 2007 segla till Irland (se Havhingsten fra Glendalough).
Sedan länge har det varit känt att vikingaskeppen var sjödugliga och välseglande. Havhingsten bekräftar att man gott kan kryssa med ett långskepp.[1] Också med revat segel var seglingsegenskaperna goda. Att kryssa i hög sjö är ändå långsamt och påfrestande för både skepp och besättning, varför man hellre väntar på lämplig vind.
Långskeppen har en stor besättning i förhållande till hur mycket last de kan bära: på Havhingsten räknade man med att kunna föra mat och vatten för ungefär fem dagar, alltför litet för långa resor över öppet hav. Utrymmet för folk utöver den egentliga besättningen är också mycket begränsat.


Råsegel
Ett råsegel är ett rektangulärt segel vars överkant (överlik) är litsat till en vågrät stång, en rå. Råseglet har en framsida och en baksida, inte en styrbords- och en babordssida som snedseglen. Genom detta är de stabila i medvind (läns och slör), men måste istället brassas om vid stagvändning och seglets form är inte heller optimalt för bidevindssegling.
På oceanfart, där man oftast väljer rutt så att man har vindar och strömmar med sig, använde man in i det sista i huvudsak råriggade fartyg. I kustfart, där fartygen är mindre och kryssningsegenskaperna viktiga, kom råseglen så småningom att ersättas med olika typers snedsegel. Exempel på fartygstyper med råsegel är vikingaskepp (ett råsegel) och fullriggare (oftast mer än tjugo segel, också snedsegel).
Råsegel användes också som komplement i snedsegelriggar, antingen som toppsegel eller så att fockmasten var råriggad och övriga master snedsegelriggade, eventuellt med råtoppsegel också på dessa.


Själva seglet
Liksom alla segel sys också råseglet så att det får en buk, en rundning som vänder vinden och ger kraft åt seglet. Eftersom råseglet, i motsats till snedseglen, inte har en fram- och en bakkant måste seglet sys symmetriskt och bukens form blir då en kompromiss. Seglets bredd samt mast, rår och rep ger också ett större vindmotstånd än på en modern bermudarigg, vilket innebär sämre prestanda under bidevindssegling. Däremot är seglet effektivt och stadigt på läns och slör.
Råseglet hänger ner från rånocken (2) och kontrolleras med skot (7), från seglens nedre hörn (skothorn) antingen bakåt (om det är det understa seglet) eller till ett block vid rånocken under, halsar (6), från skothornen framåt (på underseglen, där skotet inte kan dras via en underliggande rånock), brassar (10), med vilka man kan vända rårna enligt vinden, och boliner, som drar seglens ytterkant (lovarts stående lik) framåt. Med gårdingar (3&5) och gigtåg (9) hissas seglet upp mot rån då det skall bärgas, för att sedan beslås med beslagssejsingar. Med revtalja (8) (även revgöling) hissas seglet en bit upp mot rån då det skall revas, för att sedan beslås med revsejsingar (4).
Därtill finns fall för att hissa de rår som kan sänkas (ofta bram- och märsrårna – och vikingaskeppets enda rå), toppläntor (1), som stadgar rån i höjdled och med vilka rån (i hamn) kan lutas, samt barduner, vanter och stag, som stöder masten.


Råsegelrelaterade uttryck
Uttrycket för lösa boliner kommer av att man för bidevind med lösa boliner riskerar att få vinden in på läsidan av liket, en situation bekant för alla som seglat med spinnaker.
Då man seglar med vinden in från babord spänner man underseglens skothorn framåt med babords halsar och seglar alltså för babords halsar. Så säger man också på dagens snedsegelriggade båtar, som saknar dessa linor
Riggen på de sista större råseglarna
Masterna på en råseglare (förifrån) kallades som följer: (tremastad) fullriggare: fock-, stor- och kryssmast; fyrmastastad fullriggare; fock-, stor-, kryss- och jiggermast; femmastad fullriggare; fock-, stor-, mellan-, kryss- och jiggermast. Alla master förde råsegel, åtminstone den aktersta också ett gaffelsegel: mesanseglet. Dessutom tillkom en mängd stagsegel. På barkskeppen var ordningen densamma frånsett att man på aktersta masten, mesanmasten, inte förde några råsegel, utan över mesanseglet (2), på stora fartyg ofta delat på höjden, ett gaffeltoppsegel (1). På briggar för man fockmast och stormast, med ett stort gaffelsegel, briggseglet, på den annars råtacklade stormasten. Skonare, jakter m.fl. i huvudsak snedsegelriggade fartyg för ofta råtoppsegel och eventuellt bredfock, se dessa.
Masterna bestod av olika sektioner. Undermasten som vilar på kölsvinet förlängs i en salning med en märsstång som i sin tur är förlängd med en bramstång som sedan förlängs i en röjelstång (och i extremfall ytterigare delar, se skejsel). Master i järn och stål som kom på slutet av 1800-talet hade inte trädets begränsningar och behövde ingen salning. De var försedda med en så kallad falsk salning för att underlätta fastgörande av vant och barduner.
Fartygets segel benämns enligt masterna och seglens placering på desamma. Seglet som sitter tredje underifrån på förligaste masten heter då ”för övre märssegel” (27) för att det är beläget på fockmasten (sic; här har vi ett av alla specialfall), överst på dess märsstång. Kryssmastens undersegel kallades begin (11).
Undre märssegel (10, 19, 28) kallades i Norden för stumpar. De var de sista råseglen att bärgas i hårt väder: underseglen var i fara att fastna i vågorna, märsseglen hade inte denna risk men var ändå relativt lågt nere. Stora skepp kunde ibland föra trekantiga undersegel, bentincksegel, på stormast och kryssmast; då skothornen inte var lika utsatta för sjöarna kunde dessa föras längre i hårt väder.
Utöver råsegel förde man även försegel – flying jib eller jagare, yttre och inre klyvare (31, 32) och förstängstagsegel (30) – stagsegel mellan masterna benämnda enligt den mastdel vid vars topp staget var fäst, t.ex. storstängstagsegel (22) och storbramstagsegel (21) samt ett gaffelsegel åtminstone på aktersta masten, också på fullriggarna, vars aktersta mast i övrigt var råtacklad. Mesanstagseglet, eller kryssmastens gaffelsegel då ett sådant fördes på fyrmastade fullriggare, kallades för apa


Historia
Råseglet är möjligen den äldsta typen av segel. Det fördes på Nilen på faraonernas tid, av fenicier, greker och romare under antiken, av vikingar och hansaköpmän. Kring övergången till medeltid övertog latinseglet den dominerande rollen på Medelhavet och latinseglet kom länge att fungera som komplement till råseglet på nord- och västeuropeiska fartyg. Latinseglet ersattes i Nordeuropa på 1700-talet av gaffelseglet och riggen kompletterades i samma tider med stagsegel.
Vid sidan om de i huvudsak råsegelriggade stora fartygen fanns det mindre båtar och kustseglare, där snedsegelriggens ofta lättare hantering och dess fördelar på kryss var viktigare än den trygga medvindssegling som råseglet erbjuder. Främst på mindre båtar ledde utvecklingen till uppkomsten av latinsegel, gaffelsegel, stagsegel, sprisegel, loggertsegel, guntersegel och så småningom dagens bermudasegel (se segel). I delar av Norge bibehöll man råseglet också på små båtar.
På medelhavet hade man redan under antiken använt tvåmastade, kanske också tremastade, fartyg. I nordeuropeiska farvatten kom flermastade fartyg senare. Fartyg med ett stort råsegel fick under medeltiden först en liten mesan, senare en ännu mindre fock, båda för att underlätta manövreringen.
Mot slutet av 1400-talet dök märsseglet upp ovanför storseglet och blindan under bogsprötet. Mesan och fock växte, märssegel började föras också över focken och en fjärde mast infördes på stora fartyg för bonaventuramesanen. När fartygen växte delades segelytan upp på ytterligare segel och bramseglen infördes.
På 1600-talet infördes bovenblindan över blindan och latinmärsseglen på de aktre masterna byttes mot råsegel. Ytterligare segel, bovenbramsegel (senare kallade röjlar) fördes över bramseglen på de största fartygen. Fotperten, en lina under rån, som man kan stå på då man arbetar med seglen, infördes. Revsejsingar, som länge verkar ha varit försvunna, dyker åter upp, nu på det allt större märsseglet.
Fullriggaren kan anses ha skapats i medlet av 1700-talet, då latinseglen på de stora fartygen ersattes med gaffelsegel, blinda och bovenblinda ersattes med stagsegel och bramsegel började föras också på den aktersta masten. I konkurrens med ångan fulländades riggen på 1800-talet.
Då ångfartygen tagit över de viktigaste traderna och fullriggarna inte längre kunde konkurrera genom fart blev det allt viktigare att underhåll och bemanning kunde skötas ekonomiskt. Råseglarna krävde en stor besättning, vilket var kostsamt. För att klara av marknaden så riggades de sista fullriggarna ner till barkar och barkarna till skonerter.
De sista stora barkskeppen byggdes för Reederei F. Laeisz ("P-linjen") på 1920-talet. Då hade de flesta stora rederier för länge sedan övergått till ångan, men stålbarkarna kunde ännu hävda sig på vissa trader, där det var svårt för ångfartygen att bunkra kol. Den sista seglatsen med vete från Australien gjordes 1949 för redaren Gustaf Erikson på Åland.
De råseglare som finns kvar idag seglar för det mesta antingen som skolfartyg eller ligger i torrdocka eller annan förvaring. En stor femmastad fullriggare, Royal Clipper, byggdes år 2000 som kryssningsfartyg.
Några kända svenska fullriggare är: af Chapman, Jarramas och Najaden.


Källa Wikipedia