Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De äldsta runstenarna finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet, och de senare i framförallt Uppland. Runor användes även senare i isolerade områden i Sverige och Norge, men runstenar slutade man i princip helt att resa före år 1100. Runstenarna restes i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark och de områden som hade betydande nordiskt inflytande, även om de absolut flesta runstenarna står att finna i landskapen kring Mälardalen i Sverige.

Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med den äldre runradens runor. Ofta saknar de ornamentering. Under denna period är också antalet stenar som reses i de södra runstensområdena (Danmark, Götaland och även Norge) lika stort eller större än antalet som reses i norr (framförallt Svealand). Dessa är ofta mer litterära än de senare, och flera av de mer kända stenarna är från denna tid, som Rökstenen, Sparlösastenen och Björketorpsstenen.

Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresningen, med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig, och rest Jellingestenen.
” Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna „
— Jellingestenen