Runor är den uppsättning skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner.[1] "Runraden" kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd: ᚠᚢᚦᚮᚱᚴ (jämför alfabet). De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Runorna ersattes allteftersom, i Norden på 1000-1200-talet, av det latinska alfabetet även om runskriften länge levde kvar på sina håll. I Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat tryckte en lärobok med runor för skolbruk. Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas. Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen. Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.
Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken men med undantag för ungerska runor (Székely Rovásírás) brukar dessa inte tituleras eller klassificeras som runor.

Runornas ursprung

Mycket litet är känt om runradens ursprung, men sannolikt är den inspirerad av något eller några av de klassiska alfabeten, såsom det grekiska, latinska eller etruskiska, [1] De olika runtecknen stämmer i många fall överens med bokstäver i klassiska alfabet. Runorna tros ursprungligen ha utformats för att ristas i trä.[2] En sak som tyder på det är att det inte finns några vågräta linjer i runtecknen; dessa skulle i så fall ha gått längs träets fibrer och blivit svårlästa.

En sen hypotes av John Troeng är att åtminstone fem runors utseende eventuellt skulle kunna associerats med arameisk-semitiska nabateiska tecken, [3][4] vilket då skulle förklaras med att runorna fördes upp till Skandinavien av före detta romerska trupper av blandat ursprung som bosatte sig intill vad som motsvarar dagens Danmark, och som upprättat handel vid sidan av att införa runorna.

Äldsta varianten av runor innehåller 24 tecken och de äldsta fynden är enligt Riksantikvarieämbetet sannolikt från 300-talet e. Kr. Denna runrad var en företeelse som utbredde sig över hela det germanska språkområdet, men som har speciella koncentrationer i Tyskland, Danmark och Sverige. Den gotländska Kylverstenen är det äldsta fyndet av en fullständig urgermansk futhark. Futharken är indelad i tre "ätter":



Varje runas namn började med inledningbokstaven utom femtonde och tjugoandra runorna (algiz och iŋwaz) vars ljud aldrig förekom i början av ord. Symboler som θ eller þ uttalades som i engelskans that eller thing och motsvaras av "d" eller "t" i nusvenska. De finns över 300 bevarade inskrifter med denna futhark varav de äldsta är inskriptioner på små föremål som vapen och smycken.

Gotiska runinskrifter använder en klassisk 24-stavig futhark. I den gotiska kulturkretsen ersattes den 24-staviga futharken med det Gotiska alfabetet (huvudsakligen baserad på grekiska alfabetet) direkt utan mellansteg. Vissa tecken i det gotiska alfabetet har dock ett utseende som direkt verkar ha inspirerats av runor, främst uraz av uruz och fe ur fehu.

Anglofrisiska runor

En utvidgad runskrift, anglofrisiska eller anglosaxiska runor, med 28 tecken (senare utvidgat till 33), brukades från 400-talet och spreds senare till England. Inskrifter med dessa runor finns mest i Storbritannien, och futharken återfinns bland annat på Themsensvärdet, Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).




Markomanniska runor

I De Inventione Litterarum, en text som enligt Benediktermunken Hrabanus Maurus baserar sig på källor från 700-800-talets karolingska rike, finns ett runalfabet bevarat som av hävd brukar kallas det markomanniska, även om det inte finns någon direkt koppling till markomannerna. Runalfabetet består till synes av en blandning av äldre germanska och anglosaxiska runor. Alfabetet brukar antas vara ett tidigt försök att hitta runor ekvivalenta till det latinska alfabetets bokstäver.

Yngre runor (skandinaviska runor)

Futhark eller fuþark (med runor: ᚠᚢᚦᚮᚱᚴ) är namnet på en mängd runalfabet, eller runrader, (uppsättningar av runor), och har fått sitt namn på samma sätt som alfabetet, det vill säga efter de första skrivtecknen. Majoriteten av de runrader man funnit börjar med tecknen för f, u, þ, a, r och k.



Runorna, och rimligtvis även futharken, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus[1][2][3] och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten.[källa behövs] Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e.Kr.[1] till 200 e.Kr.[3].

Den äldre futharken

Den äldre futharken består av 24 runor. Den kallas även för den urnordiska, urgermanska eller samgermanska futharken och var i bruk hos alla germanfolk. I Sverige har man funnit i princip fullständiga urgermanska futharker på Kylverstenen från Gotland (ca. 400 e.Kr.), som anses vara den äldsta kända futharken i världen, Vadstenabrakteaten från Östergötland (ca. 450-550 e.Kr.), Mariedammbrakteaten från Närke (ca. 450-550 e.Kr.) och Grumpanbrakteaten från Västergötland (ca. 500 e.Kr.). I Danmark finns ofullständiga futharker på Lindkærbrakteaten (400-650 e.Kr.), Gudmebrakteaten (400-650 e.Kr.) och eventuellt även på den odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. På kontinenten finns fyra kända, dock ofullständiga, återgivanden av den urgermanska futharken: Aquincumspännet i Budapest i Ungern (ca. 500 e.Kr.), Charnayspännet i Frankrike (ca. 520-570 e.Kr.), Brezapelaren i Bosnien (ca. 550 e.Kr.), Beuchtespännet i Niedersachsen (ca. 560-590 e.Kr.).


Man känner till drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien[3]. Fynden är i allmänhet svårtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens futharker kunde runologerna återskapa runornas inbördes ordning och dela in futharken i ätter.[1] Den 24-typiga futharken är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelseruna:

Den anglofrisiska futharken

Den anglofrisiska futharken utvecklades från de urgermanska 24 runorna genom att antalet runor utökades, och har i sin äldsta utformning 28 runor. En yngre 33-typig anglosaxisk futhark förekommer också. Den anglofrisiska futharken anses enligt Ray Page vara från 400-talet. Page menar att den spreds med anglerna och saxare till England. David N. Parsons har däremot argumenterat för en sen reform i England under 600-talet. Inskrifter med denna futhark finns bland annat på Themsensvärdet (Thames scramasax), Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).

Den yngre futharken

Under 500-talet till 800-talet förändrades språket i Norden påtagligt. Från att ha varit ett ålderdomligt germanskt språk som i dag är relativt svårt för oss att förstå, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt språk med kortare ord och förändrade vokaler[1]. Den äldre futharken blev allt svårare att använda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden så att en runa kunde täcka flera ljud. Omkring år 800 hade dessa förändringar lett fram till den 16-typiga futharken och var den runrad som användes under vikingatiden. Förenklingarna kan ha varit motiverade av att fler hade behov av att lära sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmän[1]. De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av denna futhark.



Den uppträder i några olika varianter med olika utformning av runtecknen. De två viktigaste varianterna i Norden kallas normalrunor eller danska runor och kortkvistrunor eller svensk-norska runor. En extrem variant är stavlösa runor eller hälsingerunor som först bara var kända från Hälsingland och Medelpad. De tre varianterna representerar antagligen olika behov: normalrunan var mest monumental och passade bäst på runstenar, kortkvistrunan var något enklare och snabbare att skriva och användes troligen oftast vid ristning i trä, medan stavlösa runor var en riktig snabbskrift[2]. Tyvärr finns knappt några vikingatida inskriptioner på trä bevarade, så denna teori har varit svår att styrka.[1]

Stavlösa runor

Stenristningar med stavlösa runor har främst påträffats i Hälsingland, till exempel Malstastenen, och i Medelpad. På senare år har de även hittats på runstenar från Sörmland, på en uppländsk ristning från Sigtuna och på en ristning i trä från Norge. Därför är termerna hälsingerunor och svenska runor inte längre rekommenderade.

De stavlösa runorna liknar till det yttre mer kilskrift än runor, och kunde av den anledningen inte dechiffreras förrän 1677 av professor Magnus Celsius. Det är troligt att denna typ av runor främst använts som en snabbskrift i vardagsbruk. Inte många texter med stavlösa runor har överlevt till våra dagar, förmodligen beroende på att de antagligen ristats mest i trä.

Kring år 1000 börjar stungna runor uppträda sporadiskt[1]. Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Med stungen menas att en prick sätts i runan. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y (eller ø)[1]. I praktiken utökas därmed den 16-typiga futharken till 19 runor. Under medeltiden exploateras denna teknik på ytterligare runor, men ställs då inte längre i futharkens ordning - futharken har då blivit ett alfabet.

Medeltida runor

Under medeltiden utvecklades en modifierad runrad med bland annat stungna runor. Syftet med den nya runraden var att man skulle kunna återge alla relevanta fonetiska ljud som fanns i språket vid denna tid och att kunna återge de icke-fonetiska latinska tecknen c, q och z. Se även Codex Runicus. Runorna hade vid denna tid börjat ställas i alfabetisk ordning och kallas därför för runalfabet, och inte futhark.

Under medeltiden användes runor även som kalenderfunktion på trästavar, se runstav.

Andra typer av runor

Begreppsruna


En begreppsruna är en runa som enskilt har en betydelse via dess namn. Ett exempel är på Stentoftenstenen i Blekinge där man kan läsa "Hådulf gav j", där j-runan står för jara, vilket betyder god tillväxt.
Bindrunor

En bindruna består av ett flertal runor som satts samman på en gemensam stav.
Dalrunor

Huvudartikel: Dalrunor

Dalrunor är en form av runor som användes i norra Dalarna från 1500-talet fram till 1900-talets början.
Lönnrunor

Lönnrunor är ett sätt att skriva runor så att man kan gömma textens innehåll (ett slags chiffer) för att ibland göra det svårt att läsa men ibland även för dekorationens skull.

Två exempel på lönnrunor är isrunor och korsarmsrunor.
Manuskriptarunor

Manuskriptarunor, av latinets 'runica manuscripta', är runor som skrivits med penna på pergament eller papper. Ett känt exempel på en hel handskrift i manuskriptarunor är Codex Runicus, Skånelagen.
Stavlösa runor

Stavlösa runor, även kända som hälsingerunor, är en variant av runskrift där huvudstavarna är bortrationaliserade, varpå skriften består av streck och punkter med olika lutning, längd och höjdplacering.

Den yngre futharken inspirerade till en nyutvecklad sorts runmagi i början av 1900-talet, via framförallt den österrikiske ockultisten Guido von List (1848-1919). von List hävdade att han fått en sann uppenbarelse rörande runornas hemlighet under en ögonoperation. Från 1902 och fram till sin död arbetade han på sina armanenrunor och sitt så kallade "Armanentum", det vill säga en grupp av förkristna nordiska visa män som arbetade med det som kom att kallas ariosofi, en kombination av runmystik och rasistisk ockultism. Enligt von List var också armanernas viktigaste symbol swastikan, hakkorset. Detta i kombination med von Lists fascination för antisemitism skapade grogrunden för de extremt högerorienterade ockulta grupperna Thulesällskapet och Germanen Orden.

von Lists 18-typiga runrad är till större delen baserad på den yngre futharken, med vissa namn och ljudvärden tagna från den anglosaxiska futhorcen. De två sista runorna, Eh och Gibor, som lagts till den yngre futharken, är tagna från de anglosaxiska Eoh and Gyfu. Bortsett från dessa runor, och en flyttad man-runa (från nummer 13 till 15), är runsekvensen identisk med den yngre futharken. Runformerna är dock ibland spegelvända:

1. Fa (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
2. Ur (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
3. Thurs (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
4. Os (en spegelvänd version av yngre futharkens Os)
5. Rit (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
6. Ka (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
7. Hagal (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
8. Nauth (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
9. Is (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
10. Ar (överensstämmer med yngre futharkens kortkvistmotsvarighet)
11. Sig (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
12. Tyr (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
13. Bar (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
14. Laf (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
15. Man (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
16. Yr (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet men med ljudvärdet "i")
17. Eh (namnet är taget från den anglosaxiska futhorken, runformen liknar yngre futharkens Ar)
18. Gibor (namnet liknar den anglosaxiska futhorkens Gyfu)

Runyoga, runmagi och ockultism

Armanenrunor inspirerade efterföljaren Siegfried Adolf Kummer till sina idéer kring ett slags "runyoga", presenterad i Heilige Runenmacht (1932). Det är Kummers idéer som ligger till grund för många nutida runmagikers användande av armenanrunor. Kummer förstärkte bland annat von Lists rasistiska idéer och skapade en gruppering kallad "Sammanslutningen av osynliga arier".[10] Det är troligt att Adolf Hitler fått mycket av sin nazisymbolinspiration från de ockulta grupperingarna i Wien, framförallt den "Kosmiska kretsen" kring antisemiten och ockultisten Alfred Schuler, som i München lanserade svastikan för Hitler.[11] Exempel på runor är sowil/sól-runan som omtolkades till en "sig-runa" (seger-runa), och som därmed blev symbol för "striden, segern och solens kraft". Den har används av bland annat SS och Svensk socialistisk samling. På liknande sätt har iwaz-runan omtolkats till "vargfälla" och mannaz/man-runan till "livet" och till "motstånd". [12]

von Lists ariosofi och armanenrunor överlevde Andra världskriget och har visat sig populära inom nynazistiska ockultistiska grupper, och även hos Adolf Schleipfers Armanenorden 1976 och Jürgen Riegers Artgemeinschaft. Vissa andra nutida teoretiker, som Savitri Devi, Miguel Serrano och Karl Wiligut rubriceras ibland som ariosofiker. Ett svenskt exempel på överlevande ariosofi med runmagi är boken Nordisk magi av Karl Gungner (pseudonym för Åke Bylund) där det bland annat talas om utomjordiska arier - tankar som är besläktade med von Lists efterföljare, nazistiske tänkaren Lanz von Liebenfels' böcker.

Armanenrunorna genomgick också en reningsprocess efter andra världskriget, som gjorde att de kunde användas även av ickenazistiska ockultister och new age-grupperingar. Framför allt var Karl Spiesberger engagerad med att reformera runsystemet och rensa det från rasistiska drag av typen von List och Kummer.[13] Spiesberger placerade hela runsystemet i ett "pansofiskt" eller "ecklesiastisk" kontext för att rädda det.[14] På senare tid har Karl Hans Welz,[15][16] Stephen E. Flowers, Adolf Schleipfer, Larry E. Camp och Victor Ordell L. Kasen[17] fortsatt arbetet med att försöka lösgöra armanenrunorna från varje konnotation till rasism, antisemitism och de tänkare som faktiskt uppfann armanenrunorna.

När det gäller runmagi inom new age och ockulta kretsar i ett internationellt perspektiv utövar armanenrunorna och arvet efter von List fortfarande störst inflytande.
Bureus, Agrell och New Age

En annan, mindre spridd, linje av modern runmagi kan sägas utgå från dels Johannes Bureus runologiska idéer på 1600-talet kring en så kallad "Adulruna" och runkabbala, samt Sigurd Agrells uthark-teori från 1930-talet. Då dessa idéer i grunden saknar beröringspunkter med antisemitism och Guido von List har de blivit allt mer populära i ockulta New Age-kretsar som till exempel den svenska grupperingen Dragon Rouge, där grundaren Thomas Karlsson gett ut böcker kring både Bureus och Agrells runidéer (även på engelska). Till denna linje av runmagi hör även författaren Atrid Grimssons (pseudonym för Jörgen Eriksson) Runmagi och shamanism (1990) som bland annat utgår från Agrells uthark-teori och blandar den med healing och modern shamanism.

Källa Wikipeda