Historia
Antikens greker och romare red oftast barbacka eller på en hopvikt filt, men de hade också bomlösa sadlar av läder, ephippion eller "ephippium. Filten gällde nog för folket här i Norden också.

Bladsadlar av trä uppfanns någonstans i Asien och nådde öst-Rom i början av 400-talet e Kr. Hunnerna var ett ryttarfolk som härjade i Östeuropa under denna tid. Kanske förde de med sig de nya sadlarna. Sadlarna blev snabbt populära, eftersom de medgav stigbyglar och en stadigare sits. Nu kunde man strida med spjut och svärd från hästryggen, men även vanligt folk kunde sitta säkrare.

Hunnernas härjningar utlöste också folk­vandringar, så att sadelbruket snabbt spreds över Europa. Folkvandringstiden varade 375 - 568 eKr.

De tidigaste fynden från Sverige är från mitten av 400-talet e Kr. Ett sådant fynd nära mig, gjordes 1927 i Jönköping. Det är daterat till ca 450 e Kr. Bladsadlar har sedan använts i hela världen och används fortfarande i många länder, exempelvis Mongoliet och angränsande delar av Kina (mongolisk praktsadel) Här i Sverige användes de av allmogen in på 1800-talet, samtidigt som modernare sadlar spred sig från överklassen.

Den sentida allmogesadeln nedan, visar bladsadelns typiska konstruktion. Två blad av trä ligger på var sida om hästens kotutskott. Bladen hålls ihop av ett valv fram och ett valv bak. Valven hindrar också ryttaren från att glida framåt eller bakåt.

Bladsadlar är från en tid, då ridning mer handlade om transport än sport. Vartefter som vägarna i Europa blev bättre, åkte man mer vagn. Ridning blev en sport för överklassen. De behövde nya sadlar, mer lämpade för sportig ridning. Den bruksridning som återstod, var boskapsherdar. Deras sadlar utvecklades också mot mer specialiserade typer. Den traditionella bladsadeln fyllde inte behovet och försvann. De bladsadlar som vi på Kry nu åter tillverkar och säljer, lämpar sig således bäst till turridning, förutom rollspel och uppvisning. Lägger man till brösta och hintertyg, lämpar de sig även för riddarspel.


En sentida svensk bladsadel.


Svensk järnålder
Endast metall­beslag finns bevarade från Sveriges järn­ålder. Trä och läder är allt­för för­gängligt. I början var beslagen av brons, senare järn. Från beslagen kan man gissa hur sadeln såg ut. Troligen var det blad­sadlar av trä, liknande de som användes i andra delar av världen.

Från Jön­köping finns vid­stående re­konstruk­tion som visar att de funna brons­beslagen passar på en blad­sadel, vilket stärker antagandet. Den re­konstruerade sadeln är en klövje­sadel, att lägga last på. Det finns inget mellan bladen som stöder en ryttares sitt­ben, men det kan original­sadeln ha haft.

Be­slagens dekorationer anger sadlarnas ålder (1). Folkvandrings­tidens (375-568 e Kr) verklighets­trogna germanska djur­ornamentik, påverkad av romersk ornamentik, blir i Norden under vendel­tiden (550 - 800 e Kr) alltmer stiliserad. Den övergår i vikinga­tidens (800 - 1050 e Kr) drak­slingor, kanske under påverkan av keltisk flät­ornamentik.(3). Be­slagen till den re­konstruerade sadeln i fotot här, är från ca 450 e Kr.

Bilder av järnålders­ryttare finns på got­ländska bild­stenar, men sten­huggning medger inte att man återger detaljer, som vilken typ av sadlar ryttarna sitter i. Några andra bilder finns inte bevarade.


Rekonstruktion av klövjesadel från folkvandringstid. Beslagen funna i Jönköping. Rekonstruktionen är utförd av Norberg.


Möjligt utseende av ridsadel, med samma beslag. Teckningen gjordes av samme Norberg som gjorde rekonstruktionen ovan. Jag tror att beslagen satt på en sådan här ridsadel. En klövjesadel får knappast så påkostade beslag, och läggs heller knappast som offergåva till gudarna.


Svensk medeltid
Från Sveriges medeltid (1050 - 1500) finns både sadlar och bilder bevarade. Riddarsadlarna var i grunden samma bladsadel av trä, men med högre valv, så att riddaren inte skulle falla av och bli ett lätt offer för fotfolket. Under tournerspel var dock bakvalvet lågt. Då var det bättre att falla bakåt, än att klämmas mellan sadeln och motståndarens lans. Riddarens sadel behövde också sitta hårt fast på hästen, så den hade remmar både bakåt och framåt (hintertyg och förtyg).

Riddarna var rika personer med påkostade sadlar De styrde modet på sin tid, så även civila sadlar fick högre bakvalv. I vilken utsträckning det modet spred sig till allmogen, vet jag inte. Sadlar med högt bakvalv är nämligen obekväma. Man känner sig instängd, och det är svårt att svinga över benet, när man sitter upp och av. Dessutom är det ovanligt att folk faller av bakåt vid vanlig ridning, så högt bakvalv fyller ingen funktion. För dig som vill vara moderiktig, är det dock nödvändigt.

Moderna efterföljare av riddarsadlar, är de iberiska dressyrsadlarna och ännu mer herdesadlarna från Camargue Ingen av dessa är dock traditionella bladsadlar. De har moderna bommar inuti sig.

Referenser
(1) Norberg, R: "Ett folkvandringstidsfynd från Jönköping Meddelanden från norra Smålands fornminnesförening IX, 1929.

(2) Arbman, H och Norborg L-A: Jönköpings stadshistoria del 1, 1963.

(3) Karlsson, Lennart: Nordisk form, om djurornamentik Statens historiska museum, studies 3, 1983