Glas är mycket gammalt. Glas kan uppstå naturligt genom förglasning av sand - så sker ibland vid blixtnedslag. Genom upphettningar av bl. a. fornborgsmurar har förglasning av sand förekommit - oklart dock om det haft praktisk funktion. Omkring 8.000 f. Kr. lyckades man i Mesopotamien skapa förglasade ytor på lerkärl som därigenom fungerade som en sorts glasyr. Från omkring 6000 f. kr. stammar de äldsta föremålen i rent glas. Under antiken göts antingen glaset - eller så när man tillverkade flaskor lindades glastråd runt en lerkärna, som därefter knackades bort. Först ca 50 f. kr upptäcktes glasblåsningen. Romarna var de första som lärde sig att slipa, glas. Romarna startade en rad hyttor i det erövrade Gallien, Spanien, och efter romerska rikets fall kom glasblåsare att dröja sig kvar i dessa områden, även om det tekniska kunnandet minskade. I stället kom Syrien att bli det område där glaskonsten under tidig medeltid kom att utvecklas till sin högsta konst. Dock kom Venedig tidigt att bli en central plats för glastillverkning - kunnande inhämtades från Östra medelhavsområdet, och många glasblåsare flydde troligen hit från Konstantinopel i samband med dess många plundringar under medeltiden. Man kom redan under 1500-talet att kunna framställa en glasmassa som i renhet inte kunde överträffas i övriga Europa på många hundra år. Man utvecklade också milleifioriglaset, flülelglaset och tråd- eller nätglaset.