Asatron är en polyteistisk religion, som utövades av germanerna i Nordeuropa före kristendomens införande. Ordet är en nordisk term bestående av två delar: As (i genitiv), gud i fornnordisk mytologi, och tro. Uttrycket började användas under 1800-talets nationalromantik, då kännedomen och intresset för tiden innan kristnandet av Norden blev mer utbrett.

På fornnordiska benämnde man asatron som "den forna/hedniska seden" (hinn forni/heiðinn siðr) och den kristna tron som "den nya/kristna seden" (hinn nýi/kristinn siðr) och åsyftade då inte bara trosuppfattningen utan en större, kulturell helhet.

Bakgrund
Asatron baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.

Asatro tillhör de polyteistiska religionerna, och förutom gudar tror man även på olika naturväsen. Enligt vissa historiker inspirerades asatron kraftigt vid vår tideräknings början av den tidens supermakt Romerska riket. Det var bland annat impulser ifrån den romerska mytologin som gjorde Oden till en framträdande mytologisk gestalt.[källa behövs] Asatron är en del av en större familj av indoeuropeiska religioner där man även finner grekisk, romersk och slavisk fornreligion. Det finns även motsvarigheter till asatrons panteon i den indiska hinduismen[1]. En teori hävdar att olika indoeuropeiska stammar (indier, greker, italiker, kelter, slaver, germaner) har ett gemensamt ursprung, möjligen från områden i närheten av Svarta Havet och att dessa sedan utvandrat till övriga Europa samt Asien. Detta är en förklaring till likheten i religion och språk mellan dessa olika länder. Se Urindoeuropéer.

Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade asatron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.

Dock försökte aldrig anhängarna till den hedniska tro att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark (1015), och sist Sverige (ca 1146) av alla germanska områden. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Fröjas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc.

Asatron har karaktär av ursprunglig nordeuropeisk religion som dominerade större delen av Nordeuropa, alltså Skandinavien, England, Tyskland, Nederländerna och Belgien, bland andra. Det mesta vi vet om denna tro härstammar dock från Norden och i synnerhet Island. Det är inte säkert att övriga germanska folk omfattade exakt samma trosföreställningar som de forntida nordborna. Troligen varierade asatrons sedvänjor och myter avsevärt mellan de olika germanska folken och över tid. Att de religiösa föreställningarna i hela Skandinavien dock varit väsentligen desamma finns det dock mycket som tyder på. Skandinavien kristnades dessutom bortåt 500 år senare än exempelvis Tyskland och England. Mest hårdnackade i den gamla tron var folken i Sverige, som höll fast vid den "forna seden" ända in på 1100-talet.

Arkeologiska källor
ntydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500-1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.

Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att animistiska synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.

Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder m.m. och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

Kulten under järnåldern verkar mestadels ha utövats i hemmen,[2] men skriftliga källor, bl.a. Adam av Bremen, nämner att det skall ha funnits tempelbyggnader i Norden under vikingatiden, i alla fall i Uppsala. Man har även efter arkeologiska utgrävningar i Uppåkra funnit ett tempel. Mycket vanligare var de så kallade "vina", heliga platser utomhus. Detta återspeglas bland annat i alla ortnamn som innehåller efterledet -vi, som till exempel Ullevi. 2007 undersöktes ett vi från vendeltid i Lilla Ullevi fullständigt. Viet i Lilla Ullevi bestod av olika lämningar, naturliga såväl som människoskapade; centralt fanns den så kallade hargen, en stenkonstruktion som ligger på viets högsta punkt. I hargen låg en plattform som antagligen fungerat som altare. Plattformen har efterlämnat spår i form av fyra kraftiga stolphål. Söder om stenkonstruktionen fanns ett stort antal stolphål, och arkeologerna antar att det kan ha varit en offerplats på grund av de många fynd av amulettringar som man gjort där. Ringar förekom även i hargen, där man funnit närmare 70 stycken järnringar, många med mindre ringar hängande i den största ringen. Ringar antas också ha betytt mycket i den nordiska kulten då de fungerat som dörringar på kultbyggnader, vilket man sett i templet i Uppåkra, och som också är avbildat på Sparlösastenen. Det isländska sagomaterialet bekräftar också ringarnas betydelse i kulten.[3]

Religiös praxis

Blot
Blot är ett offer i nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers välvilja så att de uppfyller dess önskemål, som genomför blotet.[1] Ordet är släkt med gotiskans blôtan i meningen "dyrka, tillbedja", och forntyskans bluozan, i betydelsen "offra". Troligen har ordet ursprungsbetydelsen "åkalla med besvärjelse eller offer".[2] Ett blot går i princip ut på att helga maten och bjuda in gudarna till måltiden. Några av de mest kända bloten är höstblot, julblot och vårblot.



Blot inom fornnordisk religion
Adam av Bremen har skrivit lite om hur det gick till i Gamla Uppsala i Svitjod:
” Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej.

Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.


Adam av Bremens tillförlitlighet är emellertid väldigt ifrågasatt av somliga.[källa behövs]

Begreppet "nionde år" är skrivet på ett sådant sätt att det syftar till inledningen av det nionde året och mer korrekt översatt så att det stämmer med dagligt tar är att det inträffade var 8:e år. Denna beräkning användes ännu i slutet av 1600-talet för distingsmarknadens skull och blev nedtecknad. Här framgår det tydligt att det är ett avancerat och invecklat kalendersystem som låg bakom beräkningen av rätt datum var 8:e år. Det byggde på fullmånen mellan vintersolståndet och vårdagjämningen, och kunde bara infalla mellan den 28 januari och 26 februari. Var 8:e år flyttades datumet fram i genomsnitt 1,5 dagar men efter 19 framflyttningar inväntade man inte den 99:e fullmånen utan den 98:e så att man återkom till startdatumet igen. En säregen detalj är att man skulle lägga på en skottdag efter 16 sådana kompletta varv eller 304 år. Just det år som detta nedtecknades, år 1692, var det ett sådant skottår, vilket innebär att detta även inföll år 476, 780 och 1084. Det sistnämnda av dessa var detsamma som det riksblot som medförde att Inge vräktes av tronen och Blot-Sven valdes i stället, som sedan kom att regera i tre år.

Troligen hölls sista riksblotet 31 januari - 9 februari år 1084 vid hednatemplet i Uppsala och eventuellt brändes templet sedan ner av kung Inge den äldre 1087. En källa från 1400-talet säger dock att kungen bara renade templet med eld och underförstått att det omgjordes till en kyrka, som senare ersattes av en stenkyrka.

Det var sed i Svitjod att det i februari skulle vara huvudblot i Uppsala, enligt Snorre. Då blotades för fred och för kungens seger. Då hölls också alla svears ting, och det var marknad och handelsstämma, och den fortsatte efter att Svitjod blivit kristet. Disablot till exempel var för att utröna hur årets skörd skulle bli, medan riksblotet inte hölls varje år.

Den tyske historikern Thietmar av Merseburg skriver att danerna hade en huvudort på Själland vid namn Lejre, och där samlades de vart nionde år (läs var 8:e år) och bringade sina gudar blodiga offer i form av 99 människor men även hästar, hundar och höns. Det sista året som detta hälls ska ha varit år 932. Inga arkeologiska fynd förekommer som kan stödja detta, men heller ingenting som går emot det.

Blot inom nutida nordisk religion
I modern svensk asatro (forn sed) är blotet ett sätt att ära makter och gudar, ett sätt att närma sig och komma i kontakt med gudamakterna. Genom att ge tillbaka något av det människan får sig till skänks, visar hon sin ödmjukhet inför de krafter som skänker oss god äring och frid i livet. Ibland handlar blotet också om att be någon särskild makt om styrka, hjälp eller råd.

Blotet består dels av en blotceremoni, dels av ett blotgille (ibland sammanfaller de). Deltagarna samlas vid en blotplats (ett vi eller en harg) och genomför blotet gemensamt. Oftast är blotplatsen naturnära placerad under bar himmel. Ibland finns uppställda gudastöttor (träfigurer eller liknande som representerar olika gudar). En gode eller gydja leder ofta blotet. Oftast står deltagarna i en ring eller halvcirkel. I blotceremonin kan flera olika delar ingå; inkallning/inbjudan av makter, gudar och rådare, tvagning, skålande och gemensamt drickande ("lag om"), gemensamt eller privat blotande av mat eller dryck. Blotgåvorna ställs vid viet eller läggs kanske i en eld.

Blotgillet är en festmåltid där blotdeltagarna äter och dricker gott och även delar med sig av mat och dryck till gudar och rådare.

Under påskhelgen år 2000 hölls det första blotet i Gamla Uppsala på mer än 900 år av Sveriges Asatrosamfund. Uppsalablotet är sedan dess en årlig tradition.

Namngivna blothögtider

• Disablot (början av februari)
• Segerblot (vårdagjämningen)
• Midsommarblot (midsommar)
• Skördeblot (augusti-september)
• Höstblot (mitten av oktober)
• Alvablot (november/allhelgona)
• Julblot (december)

Galder
Galder (fornisländska galdr, besläktat med fornengelska gealdor) kallades under fornnordisk tid en trollsång som bland annat hörde till sejden, som oftast sjöngs av kvinnor. Ordet är avlett till verbet gala, vilket antyder att galdern möjligen sjöngs med hög och gäll stämma. Galen (också en avledning till gala) kallades den som fått sinnet förvrängt av en galder.[1]

I Skírnismál tvingar Skirner Gerd att älska Frej genom en galder, och i slutet av Hávamál räknar Oden upp arton mäktiga galdrar som han känner till. I Grógaldr åkallar Svipdag sin mor Groa från de döda och ber henne sjunga några galdrar över honom som skydd inför en lång resa, och i Buslubœn (en del av Bósa saga) sjunger den gamla kvinnan Busla en galder (enligt författaren våldsamt okristlig och därför återgiven i förkortat skick) som får kung Ring av Östergötland att avstå från att avrätta hennes fosterson Bose och dennes kompanjon Herröd.

Galdralag kallades ett versmått som enligt vad namnet antyder ansågs lämpat för galdrar.

Rungaldrar var en typ av galder i form av en magisk symbol bestående av runor, som ritades antingen på en själv eller på ett föremål, beroende på vilken effekt man ville uppnå.

Sejd
Med sejd (fornnorska/fornisländska seiðr) avses den nordiska shamanismen, sådan den utövades främst i förkristen tid.

Sejd gick till så att sejdaren (företrädesvis en kvinna)[1] föll i trans genom att andra, oftast kvinnor, manade dennes skyddsande (se huge och vård) att komma till dennes hjälp. När väl kontakt med andevärlden etablerats sökte sejdkvinnan svar på frågor om väder, framtiden, skörd och krig. Man lönade sejdaren efter förmåga och sejdaren drog sedan vidare mot nästa gård.

Frågan om eventuellt samspel mellan norröna sejdare och samiska nåjder är omtvistad.[2]

Till skillnad från de flesta andra shamanistiska kulturer ansåg de norröna folken sejd vara omanlig,[3][4] vilket benämns som "ergi", varför utövarna huvudsakligen var kvinnor (seiðkona) eller Völva; att vara manlig sejdare (seiðmaðr) ansågs omanligt. Samtidigt betraktades i gudavärlden Oden som den störste sejdaren. Oden sägs ha initierats i konsten av Freja, som till skillnad från Oden inte tillhörde asarna utan vanerna. Att Oden genom att utöva sejd sysslade med ovärdiga ting smädar Loke honom för i Lokasenna (sv. Loketrätan):

En þik síða kóðu
Sámseyu í,
ok draptu á vétt sem völur;
vitka líki
fórtu verþjóð yfir,
ok hugða ek þat args aðal.

Loketrätan, vers 24

Det sägs att på Samsö sejdade du
och lekte på lock som völvor;
som trollkarl for du bland folk omkring,
det tycks mig omanlig åtfärd.

Björn Collinders översättning.

Asatron efter kristnandet
Sedan Nordeuropa kristnats och asatron förbjudits, allra sist i Sverige, levde en del av dess trosuppfattningar vidare i folktro och i folksagor, "Prins Hatt under jorden" är till exempel ursprungligen berättelser om guden Höder. En dikt från Trollkyrka i Tiveden redogör även för hur ett hemligt offer utfördes.

Andra sedvänjor som kan tolkas som rester av asatro, är till exempel riten rörande Kornguden i Vånga [4], som var en helgonbild i Norra Vånga i Västergötland. Helgonbilden togs ut till åkrarna för att säkerställa att skörden blev god. 1826 försökte stiftet förhindra denna sed genom att undanskaffa helgonbilden men enligt Västgöta-Bengtsson så ska Vångaborna ha gjort sig en ny Korngud. Det är dock inget ovanligt att kristen helgondyrkan tett sig på detta vis, och flera exempel finns från kontinenten varför det inte med självklarhet går att göra kopplingen till asatron.

Ebbe Schön skriver i sin bok Asa-Tors hammare om hur rester av asatron levde kvar i folksagor ännu i början av 1900-talet.